Jag har alltid varit en person som sätter andra i första rummet, men glömmer bort mig själv någonstans på vägen. Jag har alltid varit en person som inte inser att när folk sårat, då är det dags att gå. Jag har alltid varit en person som tror på en andra chans, fast jag utåt sätt vägrar ge en andra chans. Jag har alltid låtit folk utnyttja mig, mina tankar, mina känslor och mig som person. Det kan spelas på, bara strykas över för att" jag ändå inte bryr mig"- jag är ju så snäll. Någonstans här tycker du kanske jag borde säga ifrån, och det tycker jag också men det har aldrig hänt.

 

Jag har nu nått en gräns där en enorm panik far genom mitt huvud och min kropp. Jag lever med ständig stress och fokus på att vara duktig, hålla mig på topp, lyckas, och bara att allt ska vara över gränsen på bra. Jag har alltid i skolväg pressat mig själv till det yttersta för att vara så bra som möjligt, lagom duger inte. För vem duger det inte? Varför kan jag inte vara nöjd med lagom och slippa denna stressen. Jag drömmer om ett annat liv, ett bättre liv någon annanstans. Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har nu? Kan jag någonsin bara vara nöjd ? I skolväg har jag nu insett att jag inte gör detta för MIG utan återigen för alla runt om. Kanske för att slippa tjat om vettigt med livet. Jag stortrivs på jobbet, men ändå skapas ångest inför varje tillfälle att åka dit? Ett tecken på svaghet, eller har man bara varit stark för länge? är det detta man kallar ett bakslag? går det i så fall över? Jag vill vara så otrolig tacksam över min familj, mina närmaste vänner och nära runt om, vilket jag är, men i nästa stund kan skapa en enorm ångest.

 

Den 1 juli insomnade en person som varit en liten förebild för mig så att säga, en farfar som inte bara varit farfar till mina kusiner, men som även intagit en farfarsroll även till mig, släkt med släkten. Han var den som alltid frågade hur jag mådde, hur skolan gick, hur jobbet gick, när resorna var bokade och kunde ringa bara för att fråga hur det var med mig. Han finns inte här idag. Han kommer aldrig mer kliva in genom dörren för att vilja se hockey och äta glass. Han kommer aldrig mer komma hit för att hämta Ludde och köra till dansen. Han kommer aldrig finnas här med oss. Men är ÄR med oss. Och på fredag är det ett sista hej då.  En stor orsak till denna ångest handlar mycket om att livet helt enkelt kommer ikapp en, man ska ta vara på det man har för det kan när som helst vara för sent. Någon kan närsom tas ifrån oss, på en milli sekund kan livet vänas upp-och-ner. Man är rädd om livet, men samtidigt livrädd för att leva fullt ut. Man blir som avskärmad, inlåst i sin egen kropp där en panik av inte denna värld råder. Man missar allt det härliga för fokusen ligger på att försöka undkomma ännu en ångestattack. Nu tänker du  att detta ÄR depression. En deprimerad person ser jag som en som inte kommer ur sängen, avskärmar sig från omvärlden, vägrar låta någon in på livet. Trots allt är jag allt tvärt emot detta.

 

Jag har nu kommit en fas i livet som speglar hela livet så att säga. Mitt huvud går på sån speed så jag blir alldeles yr, allting bara snurrar. Matlusten är bortblåst och orken är lika med noll, men det är jag enormt bra på att dölja. Lika bra som att dölja stressen. Magvärken. Ångesten. Näsblodet.migränen. tröttheten. tårarna. Varför detta? Jag vet inte. Ännu mer stress över att jag inte vet orsaken till att jag känner såhär. Kan vara lätt att du tänker att detta är en  diagnoserad depression, men hur kan då en dessa små små stunden skapa lyckorus? Då är det väl inte depression? 

 

Under denna sommar, har jag stött bort folk som vill stå mig nära. Jag har vänt och gått när jag enklast bara hade kunnat stå stilla och personen har närmat sig. För att ge ett par kloka ord  eller en kram, men detta har jag inte tillåtit mig själv. Utåt sett ser allt bra ut, men inombords skriker jag. Skriker efter någonting som måste sluta, någonting som måste bli bättre. Som kan bli bättre om jag bara tillåter folk att hjälpa. Men återigen försummar jag mig det. det är som att jag straffar mig själv.

 

Om du har hunnit läsa ända ner hit så beundrar jag dig. Att du inte avslutat och klickat bort, att du lyssnar på sanningen. Sanningen som kommer från en person du mer eller mindre känner utan och innan. Ibland för bra.

Jag tror någonstans att det kommer bli bättre. frågan är bara när, och jag har insett att jag inte klarar detta själv. Jag har ingen att prata med det om, mer än det vanliga. Därför har jag valt att prata med någon professionell, någon som inte vet någonting om mig., någon som inte är rädd för att rota i mitt djupaste inre för att slå ut de knutar som snörat ihop sig och skapat min trassliga vardag. jag vill slå stopp på allting som far genom huvudet och gör mig yr. Jag vill vara glad och inte pendla mellan att skratta och sen bli ledsen. som en bestraffning att man varit glad dagen innan exempelvis. Jag har en hel del att reda ut med mig själv, och ni som väljer att stanna. säger jag bara tack! Ni som trots att inte veta något om detta väljer att ge mig tid, tack !

 

Detta inlägg är från mitt allra djupaste innersta. Det är inte något som speglar hela min vardag, varje dag. detta är det djupaste som jag vidrör ofta, men som varit väldigt lätt att bara sopa bort för en stund. Jag kämpar vidare, hoppas på hjälp och beundrar de människor som trots detta vill ha mig som en del i deras liv.

 

tack för tiden att läsa, hoppas att du någonstans förstår, och inte blir alltför skrämd av mitt innersta. Att inse sina fel och brister tror jag någonstans på vägen skapar en bättre människa. men vägen dit är lång. jag är någonstans starkare än vad jag tror och jag ska slå hål på den här svarta bubblan och hoppas på att så småningom skrämma bort ångesten och få upp ögonen för allt det underbara som sker runt om mig!